...är det ikväll för min Port-a-Cath, även känd som Pelle. Imorgon klockan 08:00 har jag operationstid för borttagningen. Känns riktigt skumt på något vis. Jag har längtat efter den här dagen länge. Hur många gånger under mina mörkare stunder under behandlingen som jag bara ville slita Pelle ur kroppen vet jag inte.

Fast nu har jag vant vid att ha min lilla knöl där under nyckelbenet. Den är inte i vägen (om man inte får en smäll rakt på för det hugger till ordentligt) och man anpassar sitt liv efter den. Så visst vill jag gärna ta bort den men lite sorgligt känns det ändock då jag har fäst mig vid den på något skruvat vis.

Bifogar en bild på Port-a-Cathen Pelle såhär sista kvällen innan hans pension

För helt exakt ett år sen satt jag i samma soffa som jag sitter nu (fast i andra änden av soffan) och kliade mig på halsen varpå jag hittar tre ärtstora och ärthårda knölar. Jag förstod egentligen direkt att det var något som var riktigt fel. Och det var det ju...

Idag, ett år senare, har jag och Stallägaren ägnat kvällen åt att fånga höns (vilket jag har en enorm talang för). För att avrunda såhär på kvällskvisten var jag och min Jagande vänninna och fångade in kaniner hos Fårbosvägerskan. Min jagande vännina ska ha dem till sina barn, kaninerna alltså. Jag kom direkt i duschen när hon dök upp så jag åkte iväg barfota i nattlinne med håret på ända. Men jag lånade ett par foppatofflor när jag klev in i kaningården. Man vill ju inte trampa i kaninbajs med rena fötter.

Det är lite kontraster här i livet. Undra vad jag gör vid den här tiden nästa år. Vem vet, jag kanske är statsminister?

Nu har det varit ett rejält uppehåll här på bloggen. Jag har på sätt och vis velat ta mig ifrån allt som jag förknippar med sjukdom. Pallar knappt öppna kärleksbreven från försäkringskassan. Blir alldeles urkig i hela kroppen av dem...brrr...

Nu är det snart ett år sen satans jävla skitcancern slog till (eller upptäcktes, lite hur man ser det) och det är inte utan att man påminns. Som härom helgen när Maken och Pappsen slängde upp paviljongen. Jag tänkte slå mig ner i hammocken för att sitta och må lite gott men när jag väl parkerat rumpan så bara sköljde minnena av förra sommar över mig. Förra sommaren låg jag i hammocken i en vecka och bara tomglodde rätt ut. Maken kom ut med mat åt mig som jag tvingade mig att äta (annars knackade han uppfordrande på fönstret). Men i år får jag sitta där, frisk som en nötkärna och full av energi. Visst är livet konstigt ibland?

Förra året hade jag ett gigantiskt ok av sjukdom över mig och i år så är den största funderingen om vi ska åka till Göteborg en sväng. Tänk vad det kan svänga på bara 365 dagar!

Jo, vi funderar ju också på att sätta in bergvärme då pannan har börjat läcka. Den där attans pannan förtjänar snart en egen blogg med allt elände den hittar på.

Det känns helt ok att skriva nu ikväll, känner mig inte alls sjuk när jag gör det. Låter kanske lite konstigt men det har väl varit psykiskt betingat, Pavlos hundar och det där antar jag. Jag kanske ska ta och göra ett försök till så jag får sprida mina begåvade (?) ideér över världen!

Mitt svenska medborgarskap är räddat ett år till då jag åtminstonde såg alla låtar i ESC. Mest impad är jag av Petra Mede som skötte det hela med självsäkerhet och elegans. Låt Mede leda allt från Allsång på Skansen till Bollibompa i fortsättningen. Vilket fullblodsproffs!

Naturligtvis har jag har åsikter om bidragen:

Att jag tycker att Robin Stjernberg är en tönt (förlåt Lillasyster, men det är han) vet ni redan om så det behöver jag inte gå in mer på.

Jag gillade Finlands bidrag! Trots den "kontroversiella" kyssen på slutet. Ska man verkligen kalla en kyss mellan två kvinnor kontroversiell så här 2013? Hade det varit 1963 så hade det varit något annat men nu borde väl Pride-paraden stampat bort sådana fördomar?

Tyskland återupplivade Cascada. De lät och såg ut som de gjorde på tiden de begav sig. När man ändå är inne på återupplivningar så var ju Anouk med. Jag gillade henne skarp förut (15? år sen) men hennes bidrag var inget som föll mig på läppen. England hade dammat av och injecerat botox i Bonnie Tyler vilket ledde till 23 poäng.

Däremot så gillade jag Greklands "Alcohol is free" som tydligen handlade om fri sprit och kantrade båtar. Något för kaptener på kantrande kryssningsbåtar måhända? Jag blev hårt impad av förmågan att dansa cancanvariant och spela dragspel samtidigt då jag själv knappt kan cykla och tugga tuggummi samtidigt. Någon som annamat deras låttitel var Gianluca från Malta som framförde hela låten med ett sällan skådat Kermit-leende. Hans låt kanske hette "Pills are for free" från början?

Rumäniens bidrag med en kastratsjungande dracula var däremot ingen höjdare. Fast det fanns ju utrymme att krypa under kjolen för att ta reda på om det verkligen var en kastratsångare. Jobbet hade kanske inte varit lämpligt för jätten Igor från Ukraina. Vilken best! Med en sån bjässe i backlinjen skulle alla motståndarlag lämna WO.

Ryssland ställde upp med en smäktande ballad om fred och om att vi ska lägga ner våra vapen. Hmpf..vem kränkte vems luftrum egentligen. Men den balladen är det närmaste ursäkt som vi kommer få från Ryssland, det är ett som är säkert.

Jag hade idag planerat att putsa mina fönster då de är precis som skomakarens barn. När man har fönsterputs som ett av sina gebit och riktiga grejer så går det egentligen rätt fort men det är så fruktansvärt tråkigt att putsa hemma. Jag sköt på det in i det längsta. Jag åkte upp till stallet och gav Star Underbar lite mat och hjälpte Stallägarens far att installera en flottör i vattentunnan i hagen. Väl hemma igen så slog jag mig ner i grannens trädgårdsmöbler med en kopp kaffe för en stunds samtalande och då, till min stora lycka, började det att hällregna och åska! Och då kan man ju inte putsa! Lill-Grabben och jag byggde en enorm tågbana i vardagsrummet istället vilket var bra mycket roligare. Fönstrena är fortfarande skitiga men om jag inte ser ut så ser ingen in och då behöver jag ju inte städa heller. Inget ont som inte har något gott med sig.

Maken och Stor-Grabben var iväg en sväng då Stor-Grabben hade fotbollsmatch vilken vanns storstilat.

Nu i kväll så satt Lill-Grabben på altan och pratade om livet. Jag slogs då av hur mycket han har växt vilken jag sa till honom. Han höll om med om att han har växt och frågar mig: -Mamma, hur lång väger jag nu? Han är lite förvirrad över det här med enheter....

Nu är man ju så illa tvungen att se finalen i ESC om man vill behålla sitt svenska medborgarskap. Jag röstar på Petra Mede. Rackars vad bra hon är!

Bröllopet var fantastiskt och festen var jättelyckad! Ingen spydde och ingen slogs!(vilket inte alltid är en självklarhet)

Svägerskans klänning var inte utav denna värld. Hon har försökt beskriva den för mig innan men att den var så makalöst vacker kunde jag inte förstå. En vit axelbandslös skapelse med lite släp och i och med att svägerskan är den hon är så var själva livet i svart spets, svart snörning i ryggen och svarta blommor som liksom ringlade sig upp på klänningen. Det är svägerskans svärmor som ligger bakom klänningen och det gjorde hon riktigt bra!

Alla barnen skötte sig utmärkt i kyrkan. Det var bara Lill-Grabben som frågade med hög röst när prästen började tala:

-Mamma, vad säger kungen?

Jag förklarade viskande att det är en präst, inte kung, den fina klädseln till trots och tänkte i mitt stilla sinne: -Han kan ju Gud som haver barnen kär i varje fall...

Jag visade min lantliga sida när Lill-Grabben och Fårbosvägerskans barn nummer 8 smet ut på en vall bakom festlokalen. Jag kliver ut och ropar:

-Va inte på åckern å sken! De kan ligge orm där! Ni får va på hitsia!

En gång bonnläpp, alltid bonnläpp. Men jag hade snygga skor i varje fall!

Framåt kvällen så smet jag och barnen hem för att ta kväller medan Maken var kvar och trubadurade fram till klockan-mitt-i-natten-jag-sov-som-en-gris-när-han-kom-hem. En tanke slog mig dock när jag kom hem och hade knölat mig ur festkläderna och krypit i nattlinnet:

Hur i hela friden kan man få tåfis i öppna skor? Det borde ju lufta ur tycker man?  

Söndagen flöt på i glada vänners lag då jag var och hjälpte Karlssonkompanjonen en sväng. Jag har lite att hjälpa igen, inte för att hon räknar så men det känns bra att kunna!

På kvällen slog jag återigen hål på myten att det betyder tur att hitta en hästsko. Jag kan tala om att det betyder inte alls tur, det betyder att min häst saknar en sko vilket så även var fallet denna gång. Men min författande hovslagare kommer om torsdag så Tant Brun får några dagars rast och vila med 75% skor. Det kanske är en vink från hennes sida för nu har Lill-Grabben börjat rida med och mer. Sist han red så var han mycket bestämd på att han ville trava och han hade argumentet: Om han fick trava så fick jag komma på hans födelsedagskalas. Nu har jag starka misstankar att jag kommer vara på plats under hans kalas ändå men trava fick han. Oliven sprang med Tant Brun och jag sprang brevid och höll i pojken. Så nu är Oliven också bjuden på hans kalas. Håller vi på så här så får vi hyra Globen för alla som blir bjudna.

Denna senaste vecka med sol och vårvärme har gjort mig likt en ko på grönbete. Ja, inte att jag har börjat råma eller så men jag har bara gått runt och njutit av stunden utan att reflektera. I söndags morse (alltså morse för mig, förmiddag för er andra) så gick jag ut för att hänga tvätt då det slog mig vad jag har gått igenom och att jag klarade av det. Jag blev så rörd att tårarna bara rann. Så där stod jag och hängde tvätt och lipade som en barnunge. Det var bara så underbart att få se våren.

Och i den känslan har jag bara vandrat vidare!

För tillfället håller jag på att gå in mina nya skor som jag ska ha på svägerskans och blivande svågerns bröllop. De är fantasktiskt snygga (skorna) och har redan gett mig skoskav på ena stortån och mittentårna är i skrivande stund helt bortdommnade. Men det vet ju varje kvinna att ju fler tår man tappar kontakten med, desto snyggare är skorna. Till min stora lycka hittade Maken klänningen som jag hade tänkt ha på mig. Det enda jag hittade i garderoben var, förutom prickiga, röda klänningar. Just rött på ett bröllop betyder ju att man har varit i lag med brudgummen och mitt minne är ju som alla vet fruktansvärt selektivt men jag är helt säker på att så inte är fallet. Så nu sitter jag här i soffan med håret på ända, iförd ett urtvättat nattlinne i storlek 42 med trycket "världens bästa mamma" och med ett par snygga högklackade på mig. Det är kanske så jag ska vara klädd på lördag? Poängen är väl bara att man inte är snyggare än bruden? Och dessutom så stod det fri klädsel på inbjudan!

Jag var hos farbror doktorn i häromdagen och fick det glädjande beskedet att jag är fortsatt kärnfrisk! Helt underbart! Frågan är bara när jag ska kunna åka ner till Kalmar utan att känna smaken av kortisontablett i munnen. Det satt med ytterligare en läkare under besöket som tydligen var intresserad av Hodqskins. Han frågade om mina symtom innan jag startade behandlingen och jag sa som det var: Jag kände mig kärnfrisk fram till dess att behandlingen för att göra mig frisk startade.

Kära nån... Nu börjar det domna i underbenen med. Jag måste nog väcka Maken och övertala honom om fotmassage. Det kanske blir stallskorna på lördag ändå...

Dagen började med att försöka övertala Lill-Grabben att sova bara en liten liten stund till. Det gick sisådär. Men man ska inte gnälla över en blivande femåring som vill gå upp strax efter åtta, det finns ju ungar som slår upp sina blå vid halv sex draget om helgerna. Men sen härstammar Lill-Grabben på mödrenet från en lång rad sjusovare. Jag har aldrig förstått det där med att gå upp en och en halv timme innan man gick och la sig. Vad är det som händer på morgonen som är så himla viktigt?

Kort sagt, jag gick upp med grabben imorse och lät Maken sova. Och några koppar kaffe senare kom Lillasyster förbi en sväng vilket var himla mysigt.

Jag hade ju lovat Lill-Grabben att han skulle få rida på Tant Brun idag så efter detta begav vi oss alla till stallet. Hästarna käkade lunch-hö så vi startade med att fika i solen. Lill-Grabben är lite för tuff för sitt eget bästa och försökte övertala mig om att han skulle få hoppa med Tant Brun. När det jag inte gick med på det så visade han att han minsann kan rida utan att hålla i sig och utan stigbyglar. Han nöjde sig till sist med att få rida slalom mellan hinderklossar vilket han gjorde galant under stor koncentration. Tant Brun trivs mycket bra med sitt liv som barnvakt och tar chansen att röra sig så sakta som möjligt. Hon gick så långsamt så jag började fundera på om hon skulle hamna i dvala. Ett par minuter efter min tanke så föll hon mycket riktigt in i dvala då hon helt sonika stannade, vilade på ena bakbenet och hängde med underläppen. Men hellre att hon somnar när hon har Lill-Grabben på ryggen än att hon sprätter iväg. Väl inne i stallet fick hon 1½ banan och travade där efter ut i hagen med förnyade krafter.

Min Oskarshamnssvägerska med döttrar kom hem på besök och till Lill-Grabbens stora glädje kom även hans dagiskompis in på besök på studsmattan. De hade himla roligt, så pass roligt att stora kusinen tappade en tand. Hon blev mycket glad över det hela för den hade tydligen hängt på trekvart innan.

Som den goda fru jag är så lämnade jag Maken i kaoset för att åka och hämta en bal hö. Det märks att våren verkligen är här nu för jag såg hur mycket ormar som på vägen. Dock var de i det skicket som jag anser att ormar gör sig bäst i, platta och döda. Jag blev mycket upprymd över detta vårtecken och ringde till Maken för att delge honom det hela. Som vanligt när jag blir till mig så kommer min fantastiskt fina dialekt fram, en dialekt som man behöver textremsa till. Jag hojtar glatt i luren till Maken: -Jisses va de e gött i örm! -Eh? svarade Maken som har svenska, inte bonndialekt, som modersmål.